Förvirrad

Så jag har tagit uppehåll med min pojkvänn. Dagen då vi firade 14 månader bestämde vi att det var dags att vi tog ett tag ifrån varandra. Vi skulle ta ett uppehåll i en månad. Nu har det gått tre veckor. Det känns faktiskt förvånandsvärt bra utan honom, vilket jag måsterkänna att jag fasar lite för att skriva. Fast jag börjar vänja mig nu - jag tycks ha sagt de så pass många gånger nu att jag börjar vänja mig.
Faktum är att jag har nästintill bestämt mig att jag vill vara singel. Om det är för att jag vill ha andra eller bara ha möjlighet att få andra är ju en sak för sig.
Det är lite konstigt, för jag har liskom börjat tänka på andra nu. Och jag finner det faktiskt lättare att fantisera om mig tillsammans med dem än mig med min pojkvänn. Kanske är det för att jag redan vet hur ett liv med min pojkvänn är, och för att jag saker nya, spännande saker - det vet jag inte. Antar att det är det jag känner mig redo för att ta reda på nu.

Saken jag vill beklaga mig för har egentligen inte särskillt mycket att göra med vad skrev ovan - elelr så har den alltingatt göra med vad jag skrev. Kan inte riktigt bestämma mig faktiskt.
Det var ialalfall så att jag har börjat på en "hang up" på en kille, som inte är min pojkvänn då vill säga. Det är ju inget brott, speciellt inte med tanka på att läget är som det är nu. Men det är ju knappast så att jag har fallit för den här andra.
Låt oss kolla min pojkvänn för P (som i pojkvänn) och den andra M (för mystery elelr något annat töntigt, allt för att ni inte ska relatera till några namn och tro att ni har någon aning om vem jag pratar om)
Häromdan var jag och en del av mina tjejkompisar på myskväll hos några killar. M var där.
Jag har inte gått ut så tydligt med att jag har börjat bli intresserad (hatar egentligen att kalla det för "blivit initresserad av" för det vet jag inte äns om jag är. Men jag ...gillar att kolla på honom. Vill kolla på honom.) av M men jag har berättat det för en utav mina bästa vänner N. N var också med den kvällen.
N känner M bättre än mig eftersom de i princip är grannar. Så hon pratade med honom en del och så, inget mer med det.
Men sen när vi satte igång en film så tycks N, som låg/satt i en säng med mig och kollade på filmen, flytta allt närmare mot M, som sitter i soffan precis bredvid sängen. i nästa sekund så ligger hon där, med nästan halva kroppen utanför sängen, med huvudet på soffans armstöd. Jag blev förvirrad, för den där positionen såg inte allt för bekväm ut.
I nästa ögonblick så siter hon nere på golvet, framför soffan. Och minuterna senare har hon fixat plats i soffan, bredvid M. Vilket inte störde mig jätte mycket eftersom fler hade kommit till sängen nu och vi låg och myste.
Men hela grejen som stör mig är att tillskillnad från vad jag anser att man borde göra / vad jag hade gjort är att försöka rikta M's uppmärksamhet till mig istället för till en själv. Så har jag gjort när hon ex. tyckte att någon såg bra ut och därför antog jag att hon skulle göra likadant.

Sen vet jag att hon är ganska osäker och söker bekräftelser på alla möjliga sätt hon kan få, och jag tycker synd om henne för det.
Måste dra, kommer antaligen fortsätta sen. Men är detta rätt liksom - är det ajg som tolkar situationen fel?

Så nära kan (kunde) ingen gå

Kom underfunn med hur patetiskt det egentligen är att jag gnäller ute på internet. Vad hoppades jag på egentligen, lite bekräftelse?
Aja, please forgive me for I have sinned då.

Fast självfallet betyder detta inte att jag tänker sluta skriva saker som är aningen gnälliga här. De kommer bara vara lite mer kodade. Kodade i dikter, ungefär. Konstiga dikter dock. Inte fullt så avslöjande, dock lika personligt.
Men som en slags revolt här i bloggboken väljer jag nu att prata lite positivt språk. "Hör och häpna" ungefär.

Jag träffade min vän igår. Eller ja, en utav dem. Det hade varit ett tag sen vi sågs, och jag har varit aningen deprimerad för jag trodde det var hennes sätt att säga att hon inte ville ha med mig att göra.
Jag kan ha fel, men allt var nog ett missförstånd från min sida. Igår kändes som om vi aldrig hade varit så nära. Jag verkligen såg henne, och jag ville bara krama henne hela tiden. Men det gjorde jag inte, för jag är inte "the hugginging type". Men det var så underbart, men samtidigt så hemskt. För hon var så skön.
Jag såg att hon mådde dåligt, och det fick mig att må dåligt. Fast jag inte hade något med hennes välbefinnande att göra. Men jag verkligen kände henne, och det kändes underbart.
Jag hoppas vi kommer fortsätta att umgås såhär, hon är en så underbar människa.

Jag var rädd att vi var påväg att glida ifrån varandra, men efter igår känns det som om vi aldrig har stått närmare.

Miss Evil

Surprise, även jag kan tala om att jag är aningen gnällig idag. Så jag vet redan det. Men åååh, jag blir så jävla less på en del folk.
Jag anser att jag själv nästintill alltid låter alla vara med och ser till så att mina vänner inte sitter sysslolösa hemma när jag ska ut eller dyl. Men nu har jag insett att det kvittar hur många gånger du "ger" och låter andra "ta". Kvar finns alltid någon trög jävel som inte fattar att det är dags att dela med sig. För visst, det kanske inte alltid är det lättaste att fixa så att alla blir nöjda när man är en hel grupp, men visst fan försöker man ialalfall. Det är trotsallt ens vänner.
Men nu har jag insett, efter flera års försök och bråk, att personerna är orättvisa, och en del fortsätter (efter x antal tjabb med mig) bara göra om sina misstag. Igen och igen och igen.
Och jag är trött på att alltid agera mamma, den som ska sitta där timmen efteråt och berätta vad de gjorde fel. När ska folk växa upp och inser att "hey, kanske var inte det där ett rättvist beteende"? Jag har kommit fram till att svaret verkar vara aldrig.
Därför har jag nu bestämt att jag ska åter igen bli den bitch jag en gång var, får då fanns det iallafall ingen som trodde att de kunde dalta med mig. Nu när jag försöker vara snäll och ha med alla i gruppen, då verkar folk missta mig för en för snäll person (vilket är sooo wrong) och när jag sedan upptäcker att de inte gör samma sak, då blir jag sur istället och förklarar för dem att jag tyckte de agerade fel. Mister folk sin respekt för en person som alltid försöker vara snäll? (Inte för att jag säger att jag alltid är snäll, men you get the picture..)
Men nu, nu vettefan hur jag ska kunna ändra alla människor i världen så att de blir lika perfekta som jag.

Problem nr 1

Nu när jag ändå är igång kan jag lika bra fortsätta..
Tidigare tyckte jag att det var bättre med få nära vänner än flera ytliga sådana. Nu känner jag mig lite tagen på sängen. För nu sitter jag här, medans alla andra är så jävla upptagna. Nu hade det faktiskt inte varit så dumt att ringa en ytlig vän och bara göra något riktigt ytligt. Typ fläta varandras hår eller vad fan man nu kan tänka sig. (Ber på förhand om ursäkt för alla svordomar och eventuella stavfel.)
Det är ju inte det att jag är mobbad eller så, det är bara att jag är otroligt sällskapssjuk. Och vill jag va med någon nu, och det inte är möjligt, så blir jag så himmla deprimerad. Förstår inte varför, antar att det är de jävla hormonerna. Men nu vill jag verkligen bara sticka och shoppa eller nått.
Men saken är egentligen knappast att jag inte har något att göra, nej jag har egentligen tusen olika saker att sysselsätta mig med. Allt från plugg, till städning och söka extra jobb (Jag är student.) Men det känns inte lika lockande i mina öron, även om jag vet att jag kommer vara tvungen att göra allt det i slutet av dagen iallafall. Men bara lite quality time med en vän i några timmar...

Åh suck, det är bara för att alla utom jag har hunnit bli arton och kan gå ut på krogen och ragga. Vilket är lika med telefonnummer, som i sin tur leder till fritidssysselsättning i form av raggning på hemmaplan, låt oss ta det typiska hyra-en-film-och-kramas-framför-tv:n: beteendet som exempel.
Själv är jag lycklig med min pojkvänn, det är inte det detta inlägg handlar om. Utan helt plötsligt är jag andrahandsvalet efter krog-flörten. Och vad säger det om mina få, åh så nära, kompisar?
Grrr... See my problem?

My first

Detta är mitt första inlägg...
Antar att det ska repressentera min blogg och låta sådär mystiskt och fabulous så att ni kommer att komma tillbaka hit. Men sorry, mitt huvud är tomt. Kan bara säga/förvarna om att detta kommer fungera som en sorts dagbok. Ibland en väldigt personlig, och ibland en väldigt aggressiv och gnällig sådan. Detta för att jag behöver ha något ställe att skriva av mig på. Och eftersom jag nu har heavy skrivkramp i min hand efter att skrivit för hand i x antal år, tyckte jag att det var dags att ta tag i saker och ting och bli lite modernare..
Så här skriver jag om allt mellan himmel och jord. Dels för att jag ibland kanske vill ha era råd om saker och ting, och dels bara för att jag ibland behöver våldgästa något med alla mina yra tankar. För jag är både en grubblare och en tänkare - and that's not what I call a good combo...
(Och ja, jag har en förkärlel för Victoria Silvstedt svengelska.)