Så nära kan (kunde) ingen gå

Kom underfunn med hur patetiskt det egentligen är att jag gnäller ute på internet. Vad hoppades jag på egentligen, lite bekräftelse?
Aja, please forgive me for I have sinned då.

Fast självfallet betyder detta inte att jag tänker sluta skriva saker som är aningen gnälliga här. De kommer bara vara lite mer kodade. Kodade i dikter, ungefär. Konstiga dikter dock. Inte fullt så avslöjande, dock lika personligt.
Men som en slags revolt här i bloggboken väljer jag nu att prata lite positivt språk. "Hör och häpna" ungefär.

Jag träffade min vän igår. Eller ja, en utav dem. Det hade varit ett tag sen vi sågs, och jag har varit aningen deprimerad för jag trodde det var hennes sätt att säga att hon inte ville ha med mig att göra.
Jag kan ha fel, men allt var nog ett missförstånd från min sida. Igår kändes som om vi aldrig hade varit så nära. Jag verkligen såg henne, och jag ville bara krama henne hela tiden. Men det gjorde jag inte, för jag är inte "the hugginging type". Men det var så underbart, men samtidigt så hemskt. För hon var så skön.
Jag såg att hon mådde dåligt, och det fick mig att må dåligt. Fast jag inte hade något med hennes välbefinnande att göra. Men jag verkligen kände henne, och det kändes underbart.
Jag hoppas vi kommer fortsätta att umgås såhär, hon är en så underbar människa.

Jag var rädd att vi var påväg att glida ifrån varandra, men efter igår känns det som om vi aldrig har stått närmare.